Jag har rätt bra ordning på mina lektioner. Det är inget skryt. Vi har en förhållandevis lugn och harmonisk skolmiljö hos oss. Och slöjden är en gräddfil. De flesta elever gillar att komma hit…
Men. Ibland får jag allvarstillsäga. Eller. Ofta räcker det med att jag stannar upp och låter blicken tala. Vi vet ju båda vad som är OK och inte är OK.
Jag tycker faktiskt skolan är rätt bra på det här. Vi har en värdegrund som vi jobbar utifrån. Den innehåller egentligen bara självklarheter. Sånt som alla kan skriva under på. Visst. Ibland blir det större konflikter. Allvarssamtal. Och allvarssamtal igen. Föräldrakontakt. Kanske sitta på möte med både rektor och kurator. Så jobbar vi. Och vi håller på och håller på och håller på… och mitt i allt detta sker något. Skolan fostrar. Fostrar i folkvett…
Konceptet är nog rätt framgångsrikt egentligen. Jag träffar gamla elever. Dom hälsar och är trevliga. Dom jobbar eller pluggar och beter sig som man kan förvänta sig. Även de som varit ganska jobbiga under sin högstadietid, ja, särskilt dom faktiskt, brukar hälsa och vara trevliga…
Tänk om man kunde applicera metoden i större sammanhang…
”Hallå! Afghanistan, lägg ner det där! Nu!”
”Ungern! Jag kommer att ringa dina föräldrar! Så där gör man bara inte mot medmänniskor i nöd!
Sverige! Sverige! Hur tänker du nu…?”
”Syrien, nu har det gått för långt! Nu slutar ni upp! På en gång!”
Nej, så kan man inte skriva. Det handlar ju om folkmord. Obeskrivlig grymhet. Onämnbar ondska… Finns framtid ljus? Lyser någon hoppets stjärna? Någonstans…?
Aktuellt tog oss med till Bernie Sanders hemstad igår. Man intervjuade folk på gatan. Han har tidigare varit borgmästare där och man gillar honom. En sa: ”Han kallar sig för demokratisk socialist, men egentligen handlar det bara om sunt förnuft.” Hmm. Sunt förnuft = demokratisk socialism. Kan vi hoppas på USA till hösten? Ja, ja, vi får väl se. Och så får vi hålla på och hålla på och hålla på. Med fostran i folkvett. Med sunt förnuft. Med uthållighet…
