Jag studerar. Just nu en tjock bok som heter "Elevens värld". Gunn Imsen heter hon som skrivit den. Jag tycker om hennes sätt att skriva. Jag är ensam hemma hela veckan. Känns konstigt. Och skönt. De andra åker skidor. I Norge. Igår pratade jag med en människa på hela dagen. Det var med en förälder till en gammal elev. Det var ett fint samtal. Jag lär om lärande och studerar samtidigt mitt eget. Mitt sätt. Jag märker att jag har behov av att knyta kunskapen till erfarenheter. Egna eller andras. Jag tänker hela tiden i de banorna. Det är nog min lärstil. Mitt sätt. Igår när jag läste om beteendemodifikation och positiv förstärkning i behavioristisk anda kom jag mig för att titta på ett avsnitt av den intressanta dokumentären "Den övervakade skolan". Beteendekorrigering. Allvarssamtal. Positiv förstärkning. Milda "straff". Det är skolans värld och vardag här som där. Senare läste jag om vår inre märkliga värld. Vad händer i hjärnan när vi lär? Och som en skänk från ovan sänder Svt ett fullkomligt hisnande program om just hjärnan, detta märkliga landskap…som är vi...
hej igen!
SvaraRaderadu har hittat en plats igen ser jag, för dina tankar och ord. hoppas du ska trivas här.
ler igenkännande när jag läser inlägget - dock befinner jag mig numera utanför skolans värld.
skönt och för jävla sorgligt.
lite som ditt "skönt" samtidigt som "konstigt"..
man vet inte på vilket ben man ska stå och det verkar gå att ha det så också.
jag tycker det är svårt med orden. de känns nödvändiga med svåråtkomliga. här men ändå inte.
det kanske inte gör något, bara jag som oroar mig i onödan. brukar ju göra det.
önskar dig en god fortsättning här.
och jag tittar över ibland.
ses!