skoluppgift...

(skoluppgift som jag behöver ha tillgänglig på nätet. Utgångspunkt artikeln "Läxhjälpen tar nya former")

Inledning

För den enskilda eleven är det inte svårt att se fördelarna med en privatlärare i hemmet några timmar i veckan. Borta är allt tjat från föräldrar.(se artikeln och jämför kapitlet Förhandlingar mellan föräldrar och barn i Barn, barndom och föräldraskap, s 136-154) Tiden är vikt, schemalagd och betald. Bredvid sig har eleven en ung, trevlig och troligtvis kunnig person som ägnar all uppmärksamhet åt sin adept. Kunskap och lärdom flödar. Och troligtvis är stunderna i studiekammaren, långt från klassrumsstoj och skoltristess, trivsamma. Betygen skjuter i höjden. Alla är nöjda. Men vad innebär fenomenet i ett vidare perspektiv?

Försök till analys

Grundfrågeställningar:

            Hur kan man se på den företeelse som diskuteras i artikeln utifrån ett klass- och/eller könsperspektiv?

            Hur kan man placera in den företeelse som beskrivs i ett samhällshistoriskt sammanhang beträffande de             normer och föreställningar som framträder?

Min första fundering går givetvis till kostnaden. På My Academys hemsida finner jag inga prisuppgifter men en konkurrent, Studie-Intensiven, redovisar priser och upplägg. För en grundskoleelev(6-16 år) kostar hjälpen 280kr/tim när RUT-avdraget är gjort(det sköter företaget). Man måste dock boka minst 10 timmar. Bokar man 30 timmar är prisrabatten 30kr/tim. Man kan köpa klippkort, och använda timmarna när man vill, eller veckoabonnera. För elever över 16 år fungerar inte RUT-avdraget(inte barnpassning) så då blir kostnaden den dubbla.

Den första kritiska frågan blir: Vilka har råd och vilka har inte råd? I artikeln betonas att många har råd, vilket ju är sant. Det billigaste abonnemanget hos Studie-Intensiven kostar 1120kr/mån. Det blir för ett barn en kostnad på 10 080 kr för ett läsår. Har familjen två eller tre barn blir det nog en tuffare övervägning och en prioriteringsfråga. Men långtifrån bara en rik överklass har definitivt råd med en egen informator några timmar i veckan i dagens Sverige. Många i övre medelinkomstskiktet kan välja denna hjälp till sina barn. Däremot tror jag fenomenet befäster de så kallade 2/3-samhället och vad betyder det i ett klassperspektiv?

I artikeln Acconting for themselves as socially constrained agents – Young people, positioning and identities, som belyser tonårskris och identitetsskapande i en social kontext, skriver Ann Phoenix:

”Black young people were often aware that they were likely to be subjected to racism and their everyday practices included dealing with, and being prepared to deal with discrimination. ...(in a stydy) Caroline Howarth (2002) found that 12-16 year old from various ethnic groups recognize how they are stereotyped because of the area from which they come and develope a range of strategies to deal with this.” (Phoenix i Halldén, 2009, s 177-178)

Undersökningen i artikeln handlar om andra frågor och är utförd i en annan kultur men jag tror ändå att man i den kan finna uppslag och ledtrådar till förståelse. I flera av intervjuerna som refereras visar ungdomar på hög medvetenhet om sin sociala status och tillhörighet och hur den formar och begränsar dem. De yttre förhållandena, den sociala strukturen, ekonomiska förutsättningar skapar identitet, handlingsmönster och handlingsutrymme(eller brist på sådant).

För den enskilda individen betyder hemundervisningsbranschens insteg på i vår kultur och utbildningssituation troligtvis ett befästande av klasstillhörighet och klasskillnader. Hur stor procent av eleverna i en förortskola har råd med hemlärare jämfört med dem i ett välbergat villaområde? Det behövs ingen kvalificerad gissning för att anta att olikheter i förutsättningar är stora. Och hur kommer fördelningen av studenter från olika sociala skikt påverkas i nästa led, i högre studier? Och i nästa, på arbetsmarknaden? Retoriska frågor.

Men är det inte bra att fler når en högre kunskapsnivå, kan man ju fråga sig? Även om inte alla har råd med privat skolhjälp så är det ändå många som har det. Det är väl positivt?

Jag tycker att det finns en rättviseaspekt, som har med fördelningspolitik att göra, inblandad i dilemmat. RUT-avdraget gör att fler har råd. Samtidigt är det ju våra gemensamma skattepengar som går tillbaka till de som redan har det gott ställt. (Man kan i och för sig också lägga i den positiva vågskålen att en hel del studenter får tillfälle till en extrainkomst. Kanske räcker det till att bekosta egna studier.) Det känns moraliskt tveksamt att samtidigt som den vanliga kommunala skolan ständigt brottas med sparbeting och aldrig uppnår önskad lärartäthet så bekostar samma skattepengar privata hemlärare för de med god ekonomi. Pengarna räcker i den ena änden men inte i den andra. Märkligt.

Man skulle ju kunna tänka sig en omfördelning av just dessa RUT-pengar så att de istället gick till skolan, eller kanske frivilligorganisationer, just i syfte att tillhandahålla extra studiehjälp för alla som önskar oberoende av ekonomiska förutsättningar.

En skola för alla

I läroplanen för grundskolans(Lpg11) inledning står bland annat:

”alla som arbetar i skolan skall... medverka till att utveckla känsla för samhörighet, solidaritet och ansvar för människor också utanför den närmaste gruppen...i sin verksamhet bidra till att skolan präglas av solidaritet mellan människor”(Lpg 11 2011, s 12)

Jag tog faktiskt upp artikeln i SvD på klassråd i den 8:a jag är klassföreståndare för. Jag berättade om möjligheten och kostnader. Inte för att få igång diskussion (jag arbetar dessutom i en liten kommun i glesbygd där möjligheterna inte finns), men för att göra lite reklam för den läxhjälpstimme vi erbjuder en gång i veckan på vår skola. Men efteråt funderade jag på hur provocerande det skulle vara att ta upp frågan för diskussion i en klass där, säg, 25% har råd, och utnyttjar, en sådan tjänst (och kanske har högra betyg pga det). Det ligger definitivt i linje med läroplanens intentioner att diskutera frågor av liknande karaktär, rättvise- och solidaritetsfrågor, i skolan, men hur ”nära” vågar man låta frågorna komma? Troligtvis gör man det inte. Man vill bevara en god stämning i klassen. Men tanken kittlar en smula. Vad skulle hända? Hur skulle diskussionerna gå? Kalle har MVG för hans pappa har råd med så bra hemlärare. Stina har bara VG, fast hon är smart. Hos henne är det alltid så stökigt när hon kommer hem. Läxhjälp och hjälp med studieteknik, var ska hon få sånt? Läraren har ju sju svagpresterande i klassen som tar all tid...

Ann-Marie Markström refererar i sin artikel Föräldrars möten med välfärdsinstitutioner för barn till Englunds bok Den svenska skolan och demokratin(1999) och beskriver förändringen i relationen privat-offentligt i tre faser. För det första (1) den patriarkala som ville fostra till anpassning och lydnad. I den andra (2) möter vi mer demokratiska drag. En skola(i det här fallet) där alla aktörer är delaktiga i ett positivt förändringsarbete. Det tredje (3) fasen är den individualiserande. Individens fria val och lycka står i centrum och borgar för en god samhällsutveckling. (se Halldén 2009, s 190)

Markströms artikel fortsätter att beskriva hur institutionerna ställer allt större krav på föräldrarna.

”Kraven på föräldrars engagemang i skolan implicerar kompetenta föräldrar som kan samarbeta med institutionen och bidra till barnens bästa.”(Markström i Halldén 2009, s 196)

Hur förstår vi fenomenet ”hemlärare” insatt i ett samhällshistoriskt perspektiv? Kanske har vi nått förbi den fas då det framför allt är institutionen som ställer krav på föräldrarna och hemmet och istället riktas 

kraven omvänt, från hemmen mot skolan.

Fostran och kunskap

Under 1800-talets senare hälft växer i den växande borgarklassen en medvetenhet om behovet av en uppfostringsideologi fram. Man inspirerades av Rousseau och andra reformpedagoger och man anställde guvernanter, informatorer och speciallärare. Nyckelorden för barnets karaktärsfostran blir ”självförverkligande, självdiciplin och en väl inpräglad morallära”.(Frykman 1990, s 88)

I bondesamhället såg fostringsbehov och praxis lite annorlunda ut. Det handlade ofta om en vardaglig fostran in i produktionsgemenskapen, en nödvändighet för överlevnad. Kollektivet och behovet av arbetsinsats stod, i kontrast till borgarskapet, i fokus här. (se Frykman 1990, s 89)

Så växer skolan fram i Sverige. Obligatorisk folkskola från 1842, vidare mot enhetsskola och allmän grundskola, fram till idag med framväxande friskolesystem och den privata sektorns insteg.

Man kan väl säga att skolan genom den moderna historien, på olika sätt, varit både familjens och samhällets förlängda arm i det gemensamma fostringsprojektet. Samtidigt har den faktiskt, och givetvis, varit en spegelbild av rådande tidsanda och samhällsströmningar, ibland med viss eftersläpning och ibland kanske som en pådrivande progressiv kraft i dessa.

Skolans kunskapsförmedlande uppgift har blivit alltmer komplex och komplicerad i ett alltmer komplext och komplicerat samhällsbygge. I det högteknologiska samhället krävs oerhört mycket mer av specialkompetens på väldigt många områden. Kraven behoven ställer riktas mot skolan. Sållnings- och urvalsmekanismen heter betyg.

I den här skärningspunkten går det väl bra att förstå och sätta in hemlärarhjälpen som samhällshistoriskt fenomen. Skolan har med många och växande uppgifter svårt att med rådande resurser leva upp till dem alla. Samhällets krav på fler bättre utbildade medborgare ökar. När skolan inte lyckas tar bemedlade familjer saken i egna händer och ”köper” kunskapen.

Med fenomenet riktas strålkastarn dels mot skolans brister som kunskapsförmedlare, dels mot de gemensamma strävandena att bygga ett samhälle med mer demokrati och djupare solidaritet (också skolans uppgift) som ju med detta undergrävs.