Hos barnbarnen. Grått ute.
En av hundarna har varit orolig hela natt. Klorna hörs mot parketten i det här huset. Runt runt. Uppför trappan. Och nedför. Jag har försökt släppa ut henne. Och ge henne vatten. Men hon bara tittar på mej. "Gå och lägg dej. Lägg dej i min säng." Inget hjälper.
Nu har hon kopplat av. Nu ligger hon vid mina fötter.
En hunds oro. Vad känner hon? Vilka tankar rör sig i ett hundhuvud? Utan att förmänskliga måste det väl finnas anknytningspunketer (nu gnäller hon igen). Oro utan ord. Hundångest. Nattångest. Sånt kan väl kännas igen. Icke formulerbart. Jag klappar henne på huvudet. Våra ögon möts. Kommunikation finns…
Vi ska gå en lång runda sen. Promenader är bra. För djur och för människor…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar