konferens...

Har suttit i konferens nästan hela dagen. Ungdomarna fick hemstudiedag idag. Och vi konfererar. Klass för klass. Elev efter elev avhandlas. Mycket klokt och viktigt sägs säkert. Men jag blir…trött. Har svårt att koncentrera mej så där länge. Svårt att sitta still. Att vara professionell. Vad har jag för diagnos egentligen? 

Hur var jag i skolan? Hur minns jag mej och allt runtomkring? Hur minns andra? Vad sa dom på sina konferenser? Om mej? En drömmare var jag. Det har jag alltid varit. "I'm a dreaning man, thats my problem" som Neil Young sjunger. Var textmassorna för kompakta låssasläste jag…och drömde. Och sen fick jag gå till läskliniken. Med Pernilla. Hon var söt :-) Fast jag kunde. När intresse väcktes. Och när man fick beröm. Matte kunde jag. Och fick beröm. Och blev ännu bättre.  Så är det ju.

Lusten har nog varit en absolut i mitt lärande. Absolut och nödvändig. När jag läste teologi var lusten och törsten helt avgörande. Följ ditt hjärta! Var hade jag hamnat annars? Varje människa sin egen berättelse läser jag i en blogg jag för tillfället inspireras av. Skrivs inifrån. Så skriv ingen på näsa!  En blogg av en eldsjäl. Och hon lägger sig i vårt konfererande. Tänk! Tänk till en gång till. Undersök. Fundera. Diskutera. Så kan man ju också göra. Och så. Och så vidare… Tack Gud för eldsjälar.

Varför diskuterar vi så sällan klassrum och möjligheter och pedagogik och relationer på våra konferenser? Varför är alltid problemen eleverna och inte strukturer och förhållningssätt? Och alla dessa diagnoser. Varför ifrågasätter vi så lite? Fan! Trött är jag… 

Men lite hoppfull oxå...