En djup känsla av obehag. 80.000 ska ut! Ut ur landet. Hårdare tag, tack. Någon säger till någon "Här får du inte vara." "Se så, iväg med dig." Vem ger rätten? Vem äger landet? Det är något "under ytan" som skrämmer mig...
Jag begriper att vi i denna onda värld behöver samhällsstrukturer. Fungerande system. Och jag förstår att de kan överbelastas och krackelera. Men så är inte fallet. Bussen kommer. Morgontrötta ungdomar går på. Solen går upp. Arbetslösheten sjunker. Ekonomin fungerar. Landsbygden får nya arbetstillfällen och ansikten...
I skolan är det trångt i matsalen. Och vi funderar på vilka av de nyanlända som kan komma ut i klass. Vi har många frågor och funderingar. Vi pratar om nya saker på våra studiedagar. Men. Det är fart och fläkt. Vi får lösa problem. Tillsammans. Vi lever plötsligt mitt i något istället för i utkanten av allt...
80.000 ska ut! Ord skapar. Och dessa skapar oro och ont i magen. Kan vi inte skapa med andra ord. Typ "öppna-era-hjärtan" ord. Det är sådana vi behöver nu. Vi kan! Vi vill! Det är spännande! Vi gör rätt!
Här om dagen hade jag tre språkstödjare med på en lektion. En tandläkare, en jurist och en kvinna utan utbildning från Afghanistan. Henne har jag lärt känna lite. Hon har vikt ner slöjan och hon vill lära sig simma. Jag frågade henne "Vad är annorlunda här? Jämfört med Afghanistan, menar jag?" Hon tittade på mig och svarade med ett ord. "Allt!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar