Såg slutet på skolfront igår och känner som jag så ofta känt. Betyg - fy fan! Håller så mycket med gymnasieläraren som satt där mellan politikerna. Omöjligheten i uppgiften. Och! Hur mycket tid och kraft systemet tar från det viktiga. Lärandet. Och glädjen i lärandet.
Dessutom, som jag alltid känt, det där smått integritetskränkande i det där "petandet" i andras liv. Smått respektlöst känns det…
Igår började vi på en ny uppgift i en 7a. Vi ska göra ramar. Mäta. Vinkelsåga. Sammanfoga. Noggrannhet är viktigt. Ramen får se ut lite som den vill. Och det kan bli en spegelram. Eller till ett foto. Eller en bild från bilden kanske. Vinklar och noggrannhet är den gemensamma nämnaren. Och den ska föregås av en skalenlig ritning. Det ingår också i uppgiften.
Några gör snabbt fina ritningar och börjar såga. Andra har svårt att få ner en fyrkant på pappret. Och inga mått stämmer. En tjej jag haft hela mellanstadiet vet precis hur hon ska göra. Hon har en fin idé. Hon är händig och kreativ. Men att få ner idén på papper. Hon har ju idén i huvudet! Hon vet hur hon ska göra. Nåja, vi ska ju lära oss…
Nästa år ska dom betygsättas. Bl a utvärdera och reflektera över sitt slöjdande. Med slöjdspecifika begrepp. Då börjar många ängsligt fråga "vad krävs". Vad vill han ha den där slöjdlärarn? På bekostnad av skaparglädje och spontanitet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar